GLEE är tillbaka! Har tittat på de tre första avsnitten av säsong fem. Det kändes väldigt passande att vara i Liverpool när de hade Beatles-tema de två första avsnitten. Och hyllningsavsnittet till Finn Hudson/Cory Monteith var så himla sorgligt, men ändå så himla respektfullt, fint och en massa andra adjektiv. Jag fick pausa avsnittet flera gånger bara för att jag inte såg någonting då mina ögon var fyllda av tårar. Varje gång Rachel/Lea Michele dök upp i bild så bara forsade tårarna. Serien kommer inte vara densamma utan Cory, men... det är ju ändå Glee.