3 böcker. 4 filmer. Nu är det slut. Och efter en vecka vet jag fortfarande knappt vad jag vill säga om filmen, så det blir nog ett långt inlägg med tankar hit och dit. Sommaren 2011 läste jag böckerna för första gången och sa att det var bland det bästa jag läst, kanske att jag till och med sa det bästa. Jag kan inte säga vilken min favoritbok är, för jag har så många, men den här bokserien ligger fortfarande i topp.

 

Det är alltid en speciell känsla att sätta sig i biosalongen när man har läst boken innan. Man vet vad som kommer hända, men samtidigt att få se den världen som man har i sitt huvud komma till liv på bioduken... man vet inte vilka ändringar som gjorts, om man kommer bli besviken på det man ser eller om de gjort en värdig adaption av författarens ord.

 

Filmatiseringen av den här bokserien tycker jag är en av dem bästa. Till skillnad mot till exempel Divergent-serien tycker jag att filmskaparna lyckats behålla känslan av boken. Ändringar har gjorts, men jag tycker att de behållt de viktigaste delarna från böckerna.

 

Jennifer Lawrence är en perfekt Katniss, Josh Hutcherson har växt som Peeta, speciellt i Mockingjay Part 2, Woody Harrelson som Haymitch, Donald Sutherland som President Snow och resten av casten är så himla bra. Jag skulle kunna skriva en punktlista med vad jag tyckte om alla skådisar från filmerna, men det ska jag inte göra - men jag vill bara poängtera att jag verkligen tycker att castingen är så otroligt bra i filmerna.

 

Nu tänker ni, okej Lisa, men vad tyckte du om den här filmen? Jag kommer till det nu, jag lovar. Mockingjay Part 2, jag visste vad som väntade mig när jag gick in i biosalongen. Vad som var kvar av sista boken att komma till liv på film. Det händer så mycket smärtsamma saker i den delen, så jag visste inte riktigt hur mina känslor skulle vara. Jag tänkte innan, kommer jag sitta och böla där i salongen? Det gjorde jag inte, jag bet ihop, men det var en scen som det sprack för mig och jag fällde en tår eller två. Den här scenen, för den som vill veta.

 

Den här delen är nog min favorit av filmerna. Den är så värdig Collins bok, den fångar upp vad hon ville säga. Inte exakt lika bra, men nästintill. Epilogen från boken var med, vilket jag är glad för, jag var rädd för att de inte skulle ha med det. Scenen är inte lika rörande som bokens epilog är, men det är fortfarande ett "bra" slut, det vill säga ett passande slut.

 

Det är så många scener som jag är nöjd med, men jag kan inte nämna vilka för jag vill inte spoila någonting för er. Några få saker hade jag velat sett dock, till exempel mer av vänskapsbandet som bildades mellan Katniss och Johanna, för det är ändå en så stor del av boken. Samtidigt så vet jag att filmen hade blivit så lång då, så jag är nöjd ändå. Mer än nöjd. Det viktigaste var ändå med!

 

Collins historia kanske är mer aktuell än någonsin. Visst, den kanske är i det extremaste laget. En "utopi" som gått åt helvete, men den kan säga oss en sak eller två. Barn ska inte vara en del av krig, de ska inte slåss åt oss. Vi ska inte låta media distansera oss från det som händer i världen och ta bort vår mänsklighet. Låt oss inte underkuvas av myndigheter med järngrepp.

 

Det här är ett av de bästa citaten från boken, som även var med i filmen, sagt av Haymitch (som förövrigt nog är min favoritkaraktär):

 

 

Mänskligheten har ju svårt för det där. Vi krigar och krigar och krigar. Vad är historieböckerna fyllda av? Krig. Vi lär oss aldrig. Vi fortsätter på samma spår, tid efter tid. Det går små perioder där vi har fred, men sedan är det som att vi glömmer bort och vi hittar en ny anledning till att kriga. Jag hoppas att vi någon gång inte ska glömma.

 

Det känns lite tomt att veta att det är slut. The end. Inget To be continued... Tur att man kan läsa om böckerna (och se om filmerna) i alla fall. Som Oscar Wilde sa; kan man inte njuta av att läsa en bok om och om igen så finns det ingen poäng med att läsa den överhuvudtaget.

Nu är det snart två veckor sedan attentaten i Paris. Tiden fortsätter ju gå, även när hemskheter händer. Såklart. När min vän sa att hon var rädd för vad det skulle leda till så var jag så säker på att det inte skulle ändra så mycket här i Sverige, för jag har alltid sett Sverige som ett så öppet land. Jag var så säker på att vi inte skulle bli som USA efter elfte september.

 

Men så ändras bilden sakta men säkert framför mina ögon. Jag vågar knappt scrolla i feeden på facebook för jag blir så mörkrädd av så mycket som kommenteras och gillas. Mina ögon öppnas upp och jag ser många personer på ett nytt sätt. Deras riktiga jag? Eller deras jag som av rädsla tänker saker som de annars kanske inte hade tänkt? Jag vet inte, men jag gillar inte det jag ser.

 

Det som jag hoppades så innerligt inte skulle hända händer. Folk ser inte skillnaden på muslim och terrorist, när det egentligen är en så otroligt stor skillnad. En terrorist är en terrorist, spelar ingen roll vilket kön, hudfärg eller religion den har. Jag blir arg. Jag blir arg för att folk är så trångsynta. De dömer folk på utseende, ber dem öppna sina gymväskor för att de ser ut som terrorister. De verbalt trakasserar unga tjejer med slöja och associerar ihop dem med terrorister, du borde skämmas för vad dina vänner gjorde i Paris. Människor som tappat sin mänsklighet någonstans på vägen, vad håller ni på med? vill jag fråga.

 

Inser de inte att det är precis det här terrorister vill ska hända? Att vi ska vända oss mot varandra. Att vi ska sätta upp murar och skilja på oss och dem. Vi och ni. Jag och du.

 

Samtidigt vill jag säga tack. Tack till att jag får se kommentarerna och gillningarna. För att jag får se vilka som jag ska hålla nära och vilka som jag inte ska ge en tanke åt. Jag vill säga hejdå till personer som inte ser andra människor, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning och religion, som jämlikar. Tack för att ni låter mig se er.

 

Och så är jag tacksam för dem fina sakerna jag ser också. För de som står upp mot de som trakasserar tjejen med slöja. För de som spenderar en vardagskväll med flyktingar och lär de svenska och sitter och tecknar med dem. För de som skänker sin sparbössa när en moské blir vandaliserad.

 

Som jag sa till min vän, som är muslim, om de tänker negativa tankar om henne då förtjänar de inte att känna den fantastiskt godhjärtade personen hon är. En person som man ALDRIG ska koppla ihop med terrorism. Och jag, 1,64 meter lång, kommer alltid stå vid hennes sida redo att kavla upp ärmarna och knyta nävarna mot de som inte tänker så om det skulle behövas.

 

Jag är icke-troende, inte religiös överhuvudtaget, men jag tror på att alla har rätten till att tro vad de vill. Jag kopplar inte ihop religion med terrorism, för de har ingenting med varandra att göra. Jag tänker inte låta folk trakasseras på grund av sin tro och det hoppas jag innerligt att ni inte gör heller, mina vänner. Nu visar vi att vi är ett öppet land och ett öppet folk, eller hur?

Efter helgen som var tycker jag att vi behöver en måndag med gulliga djur.

Jag vill tillägga en sak till mitt inlägg igår. När man skriver ett inlägg och bara slänger ner sina tankar, då är det lätt att glömma saker ibland och man kanske inte riktigt tänker på hur någonting kan uppfattas. Igår ville jag visa hopp och solidaritet, idag vill jag förklara varför.

 

Varför precis då? Varför när det skedde i Paris, men inte i Syrien, Beirut, Afghanistan, Irak och alla andra ställen som terrorismen härjar i? Som jag skrev igår, när det sker närmare en själv så tänker man mer på det. Det är svårare att distansera en själv när det sker så nära. För distansera sig, det gör man. Man hör nyheter varje dag om bombningar och man hör om det så mycket att man tillslut vill stänga av. Man vill intala sig själv att, det händer inte här. Det må vara på samma jord, men det känns som i en annan värld.

 

Jag har haft privilegiet att ha växt upp i ett land som inte varit i krig på flera hundra år. Jag vet inte hur en vardag ser ut där man är rädd för att en bomb ska explodera nära ens hem, eller förstöra ens hem för den delen. Jag vet inte hur det känns att inte kunna röra sig fritt över gränser. Jag kan visa upp mitt pass som säger att jag är svensk medborgare och röra mig hur jag vill i princip. Jag har turen att bo i västvärlden, där terrorattacker som tur är inte är vardag.

 

Det är lätt att distansera sig när man bara hör om attacker. Man läser om det på laptopen, surfplattan och mobilen. Men man befinner sig inte i det. Det känns som fiktion, inte som någonting som faktiskt sker på riktigt. Men det gör det. Och när det sker så pass nära en så blir det en chock. Som ett uppvaknande. En alarm-klocka som säger det är verklighet.

 

Ett uppvaknande som vi behöver. En händelse som pekar mot oss och säger: förstår ni nu? förstår ni varför de flyr? förstår ni att det är exakt det här som de flyr ifrån?

 

Jag hade franska flaggan över min profilbild på facebook i en dag. Jag bytte tillbaka till min vanliga nyss. Jag vill förtydliga att det inte bara är Paris-attackerna som finns i mina tankar, för det är det inte. Jag är för ett öppet Sverige, har alltid varit, kommer alltid vara. Jag förstår varför folk flyr, var jag i deras skor skulle jag göra samma sak. Och då skulle jag vilja att det fanns människor som ville hjälpa. Att man inte såg dem som ett ekonomiskt problem, utan såg dem som människor.

 

Låt Paris-attackerna vara uppvaknandet som får oss i västvärlden att sträcka ut båda händerna.

Igår satt jag hemma hos en vän när nyheterna om dåden i Paris kom. En vanlig fredag, trots datumet. Men så blev det fredag den trettonde ändå. En dag som bringar otur.

 

Det händer hemskheter i världen var och varannan dag (bara en dag innan dödades en massa i Beirut), det får verkligen inte glömmas, men när det händer så nära en själv, det är då som man tänker på det mer. Två och en halv timme bort med flyg denna gång.

 

Och så tänker jag på alla de flyktingar som inga länder vill ta emot, som flyr mot exakt sådant som Paris drabbades av igår. Det är det här de flyr från. Och vi säger nej, vi har inte plats. Vi stänger gränserna för dem - när det lika gärna kunde ha varit vi som kunnat stå i deras skor. För vi hade turen att födas i ett land som Sverige som ändå är ett himla bra land att bo i.

 

Terrorism. Ett av de fulaste orden jag vet. Började användas under franska revolutionen och kommer från början från franskan och betydde ungefär att en regering skrämde sig till makten. Betydelsen är ganska lik än idag, att ingjuta skräck i folk för politiska syften.

 

Min vän sa att hon är rädd för vad det här kommer leda till. Det är jag med. När sådana här saker inträffar tänker jag vad är det som händer med mänskligheten. Vad kommer bli kvar när det händer sådana här saker oftare och oftare. Vad jag hoppas att det inte leder till är islamofobi, för terrorism har ingenting med religion att göra. Man vill skylla på någonting, men att skylla det på en religion är inte rätt väg. Man vill veta vad som driver människor till att göra en sådan här sak, återigen, religion är inte orsaken. Koppla inte ihop terrorism med islam, även om terroristerna råkar vara muslimer. Det skulle lika gärna kunna varit kristna, judar eller ateister. Terrorister är terrorister.

 

Det finns hopp dock, som jag sa till min vän. Jag läste om att människor öppnade upp sina dörrar för varandra i Paris och att taxi-bilar körde hem folk utan att ta betalt. Små saker som ändå visar att det finns hopp. Vi sprider tankar via sociala medier till alla som drabbats, en virtuell kram som kanske känns obetydelsefull men som ändå visar att vi står enade mot hemskheter som detta. Man ska inte låta sådana här saker göra oss rädda, för rädsla är precis vad terrorister vill att vi ska känna. Vi ska inte glömma och förlåta, men vi ska inte bekämpa hat med hat heller.

 

Krama om nära och kära en dag som denna. Gör saker i livet som visar att det inte bara finns människor utan också mänsklighet i världen. Med risk för att låta klyschig (jag tror dagar som dessa behöver klyschighet som detta i och för sig), kväv hat med kärlek istället.

 

Gavin DeGraw är en artist som ligger mitt väldigt nära om hjärtat, vilket de allra flesta vet om mig. Hans musik har följt mig genom många perioder i livet; en nioåring som kanske inte riktigt förstod vad han sjöng om men som förälskade sig i rösten, en tolvåring som var nervös över att börja högstadiet, en trettonåring som gick igenom sina föräldrars skilsmässa, en allmänt förvirrad tonåring som inte riktigt visste vem hon var och en som nu i tjugoårs-åldern står vid brinken av vuxenlivet. Han har hängt med i mer än tio år, mer än halva mitt liv.

 

Jag har varit och sett honom live två gånger innan: första gången 2008 och andra gången 2012. Och nu blev det en tredje gång, och som jag skrev på instagram var den här konserten tamefan magisk. De andra konserterna har varit fantastiska, men den här gången när det var en akustisk konsert var det något speciellt. Alla kändes så närvarande och peppade: han och bandet på scenen, men också publiken. Under en av låtarna, "Run Every Time" närmare bestämt, så gick han ut i publiken och det var nästan så man kunde peta på honom (vi satt på rad nio i mitten av Lisebergshallen - glad för parkett-platser? jaaaa!). Här är en liten snutt jag la upp på instagram.

 

I bilen ner till Göteborg så kommenterade jag att det var första gången för min pappa och vän Sophia (som också är ett stort Gavin-fan) att se honom live, min pappa sade då någonting i stil med att det kommer nog vara första och sista gången (inte på ett negativt sätt, utan mer bara för att Gavin är inte någon han brukar lyssna på så mycket). Efter konserten dock sa han att han skulle kunna tänka sig att se honom live igen, vilket jag tycker visar på hur bra Gavin är live. Man behöver inte vara ett superfan av hans musik för att uppskatta att se honom live, han är liksom en sådan artist som är guld inspelad men som en diamant live.

 

Bilden längst upp i inlägget förresten lade jag upp på instagram och Gavins trummis och gitarrist gillade båda den, vilket jag tyckte var en väldigt rolig sak. Båda två är väldigt duktiga musiker de också förövrigt! Billy körde gitarrsolo under en låt och det var *shows two thumbs up*.

 

Nu blev det här ett superlångt inlägg, men det gör väl ingenting med tanke på att min uppdatering är rätt så ofrekvent. Jag har suttit hela förra veckan (förutom i lördags då) och pluggat, pluggat, pluggat. Med andra ord: skrivit, skrivit, skrivit. Det känns skönt att få skriva någonting som inte har med universitetet att göra för en gångs skull, någonting som ingen ska sitta och rätta.

Vet ni vad jag borde sitta och göra just precis nu? Skriva på en hemtenta och en artikel. Gör jag det? Nej, jag sitter här och skriver på bloggen istället. Annat jag gjort för att undvika pluggande: ordnat om i mina bokhyllor och kollat på My Mad Fat Diary (har mest kollat på MMFD, det andra tog typ en halvtimme). Men vet ni vad? Jag känner att jag kommer hinna bli klar med dem ändå (lång parentes: den ena ska in på söndag och den andra nästa måndag, men vill bli klar innan helgen pga konsert som tar upp lördagen). No worries. Nu kan jag berätta om serien istället.