Det är inte bara där det händer.

Jag vill tillägga en sak till mitt inlägg igår. När man skriver ett inlägg och bara slänger ner sina tankar, då är det lätt att glömma saker ibland och man kanske inte riktigt tänker på hur någonting kan uppfattas. Igår ville jag visa hopp och solidaritet, idag vill jag förklara varför.
 
Varför precis då? Varför när det skedde i Paris, men inte i Syrien, Beirut, Afghanistan, Irak och alla andra ställen som terrorismen härjar i? Som jag skrev igår, när det sker närmare en själv så tänker man mer på det. Det är svårare att distansera en själv när det sker så nära. För distansera sig, det gör man. Man hör nyheter varje dag om bombningar och man hör om det så mycket att man tillslut vill stänga av. Man vill intala sig själv att, det händer inte här. Det må vara på samma jord, men det känns som i en annan värld.
 
Jag har haft privilegiet att ha växt upp i ett land som inte varit i krig på flera hundra år. Jag vet inte hur en vardag ser ut där man är rädd för att en bomb ska explodera nära ens hem, eller förstöra ens hem för den delen. Jag vet inte hur det känns att inte kunna röra sig fritt över gränser. Jag kan visa upp mitt pass som säger att jag är svensk medborgare och röra mig hur jag vill i princip. Jag har turen att bo i västvärlden, där terrorattacker som tur är inte är vardag.
 
Det är lätt att distansera sig när man bara hör om attacker. Man läser om det på laptopen, surfplattan och mobilen. Men man befinner sig inte i det. Det känns som fiktion, inte som någonting som faktiskt sker på riktigt. Men det gör det. Och när det sker så pass nära en så blir det en chock. Som ett uppvaknande. En alarm-klocka som säger det är verklighet.
 
Ett uppvaknande som vi behöver. En händelse som pekar mot oss och säger: förstår ni nu? förstår ni varför de flyr? förstår ni att det är exakt det här som de flyr ifrån?
 
Jag hade franska flaggan över min profilbild på facebook i en dag. Jag bytte tillbaka till min vanliga nyss. Jag vill förtydliga att det inte bara är Paris-attackerna som finns i mina tankar, för det är det inte. Jag är för ett öppet Sverige, har alltid varit, kommer alltid vara. Jag förstår varför folk flyr, var jag i deras skor skulle jag göra samma sak. Och då skulle jag vilja att det fanns människor som ville hjälpa. Att man inte såg dem som ett ekonomiskt problem, utan såg dem som människor.
 
Låt Paris-attackerna vara uppvaknandet som får oss i västvärlden att sträcka ut båda händerna.

Kommentarer

Om du har några tankar du vill dela med dig av:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0