Gavin DeGraw är en artist som ligger mitt väldigt nära om hjärtat, vilket de allra flesta vet om mig. Hans musik har följt mig genom många perioder i livet; en nioåring som kanske inte riktigt förstod vad han sjöng om men som förälskade sig i rösten, en tolvåring som var nervös över att börja högstadiet, en trettonåring som gick igenom sina föräldrars skilsmässa, en allmänt förvirrad tonåring som inte riktigt visste vem hon var och en som nu i tjugoårs-åldern står vid brinken av vuxenlivet. Han har hängt med i mer än tio år, mer än halva mitt liv.

 

Jag har varit och sett honom live två gånger innan: första gången 2008 och andra gången 2012. Och nu blev det en tredje gång, och som jag skrev på instagram var den här konserten tamefan magisk. De andra konserterna har varit fantastiska, men den här gången när det var en akustisk konsert var det något speciellt. Alla kändes så närvarande och peppade: han och bandet på scenen, men också publiken. Under en av låtarna, "Run Every Time" närmare bestämt, så gick han ut i publiken och det var nästan så man kunde peta på honom (vi satt på rad nio i mitten av Lisebergshallen - glad för parkett-platser? jaaaa!). Här är en liten snutt jag la upp på instagram.

 

I bilen ner till Göteborg så kommenterade jag att det var första gången för min pappa och vän Sophia (som också är ett stort Gavin-fan) att se honom live, min pappa sade då någonting i stil med att det kommer nog vara första och sista gången (inte på ett negativt sätt, utan mer bara för att Gavin är inte någon han brukar lyssna på så mycket). Efter konserten dock sa han att han skulle kunna tänka sig att se honom live igen, vilket jag tycker visar på hur bra Gavin är live. Man behöver inte vara ett superfan av hans musik för att uppskatta att se honom live, han är liksom en sådan artist som är guld inspelad men som en diamant live.

 

Bilden längst upp i inlägget förresten lade jag upp på instagram och Gavins trummis och gitarrist gillade båda den, vilket jag tyckte var en väldigt rolig sak. Båda två är väldigt duktiga musiker de också förövrigt! Billy körde gitarrsolo under en låt och det var *shows two thumbs up*.

 

Nu blev det här ett superlångt inlägg, men det gör väl ingenting med tanke på att min uppdatering är rätt så ofrekvent. Jag har suttit hela förra veckan (förutom i lördags då) och pluggat, pluggat, pluggat. Med andra ord: skrivit, skrivit, skrivit. Det känns skönt att få skriva någonting som inte har med universitetet att göra för en gångs skull, någonting som ingen ska sitta och rätta.