Det är inte bara där det händer.
Jag vill tillägga en sak till mitt inlägg igår. När man skriver ett inlägg och bara slänger ner sina tankar, då är det lätt att glömma saker ibland och man kanske inte riktigt tänker på hur någonting kan uppfattas. Igår ville jag visa hopp och solidaritet, idag vill jag förklara varför.
Varför precis då? Varför när det skedde i Paris, men inte i Syrien, Beirut, Afghanistan, Irak och alla andra ställen som terrorismen härjar i? Som jag skrev igår, när det sker närmare en själv så tänker man mer på det. Det är svårare att distansera en själv när det sker så nära. För distansera sig, det gör man. Man hör nyheter varje dag om bombningar och man hör om det så mycket att man tillslut vill stänga av. Man vill intala sig själv att, det händer inte här. Det må vara på samma jord, men det känns som i en annan värld.
Jag har haft privilegiet att ha växt upp i ett land som inte varit i krig på flera hundra år. Jag vet inte hur en vardag ser ut där man är rädd för att en bomb ska explodera nära ens hem, eller förstöra ens hem för den delen. Jag vet inte hur det känns att inte kunna röra sig fritt över gränser. Jag kan visa upp mitt pass som säger att jag är svensk medborgare och röra mig hur jag vill i princip. Jag har turen att bo i västvärlden, där terrorattacker som tur är inte är vardag.
Det är lätt att distansera sig när man bara hör om attacker. Man läser om det på laptopen, surfplattan och mobilen. Men man befinner sig inte i det. Det känns som fiktion, inte som någonting som faktiskt sker på riktigt. Men det gör det. Och när det sker så pass nära en så blir det en chock. Som ett uppvaknande. En alarm-klocka som säger det är verklighet.
Ett uppvaknande som vi behöver. En händelse som pekar mot oss och säger: förstår ni nu? förstår ni varför de flyr? förstår ni att det är exakt det här som de flyr ifrån?
Jag hade franska flaggan över min profilbild på facebook i en dag. Jag bytte tillbaka till min vanliga nyss. Jag vill förtydliga att det inte bara är Paris-attackerna som finns i mina tankar, för det är det inte. Jag är för ett öppet Sverige, har alltid varit, kommer alltid vara. Jag förstår varför folk flyr, var jag i deras skor skulle jag göra samma sak. Och då skulle jag vilja att det fanns människor som ville hjälpa. Att man inte såg dem som ett ekonomiskt problem, utan såg dem som människor.
Låt Paris-attackerna vara uppvaknandet som får oss i västvärlden att sträcka ut båda händerna.
♥♥♥
Igår satt jag hemma hos en vän när nyheterna om dåden i Paris kom. En vanlig fredag, trots datumet. Men så blev det fredag den trettonde ändå. En dag som bringar otur.
Det händer hemskheter i världen var och varannan dag (bara en dag innan dödades en massa i Beirut), det får verkligen inte glömmas, men när det händer så nära en själv, det är då som man tänker på det mer. Två och en halv timme bort med flyg denna gång.
Och så tänker jag på alla de flyktingar som inga länder vill ta emot, som flyr mot exakt sådant som Paris drabbades av igår. Det är det här de flyr från. Och vi säger nej, vi har inte plats. Vi stänger gränserna för dem - när det lika gärna kunde ha varit vi som kunnat stå i deras skor. För vi hade turen att födas i ett land som Sverige som ändå är ett himla bra land att bo i.
Terrorism. Ett av de fulaste orden jag vet. Började användas under franska revolutionen och kommer från början från franskan och betydde ungefär att en regering skrämde sig till makten. Betydelsen är ganska lik än idag, att ingjuta skräck i folk för politiska syften.
Min vän sa att hon är rädd för vad det här kommer leda till. Det är jag med. När sådana här saker inträffar tänker jag vad är det som händer med mänskligheten. Vad kommer bli kvar när det händer sådana här saker oftare och oftare. Vad jag hoppas att det inte leder till är islamofobi, för terrorism har ingenting med religion att göra. Man vill skylla på någonting, men att skylla det på en religion är inte rätt väg. Man vill veta vad som driver människor till att göra en sådan här sak, återigen, religion är inte orsaken. Koppla inte ihop terrorism med islam, även om terroristerna råkar vara muslimer. Det skulle lika gärna kunna varit kristna, judar eller ateister. Terrorister är terrorister.
Det finns hopp dock, som jag sa till min vän. Jag läste om att människor öppnade upp sina dörrar för varandra i Paris och att taxi-bilar körde hem folk utan att ta betalt. Små saker som ändå visar att det finns hopp. Vi sprider tankar via sociala medier till alla som drabbats, en virtuell kram som kanske känns obetydelsefull men som ändå visar att vi står enade mot hemskheter som detta. Man ska inte låta sådana här saker göra oss rädda, för rädsla är precis vad terrorister vill att vi ska känna. Vi ska inte glömma och förlåta, men vi ska inte bekämpa hat med hat heller.
Krama om nära och kära en dag som denna. Gör saker i livet som visar att det inte bara finns människor utan också mänsklighet i världen. Med risk för att låta klyschig (jag tror dagar som dessa behöver klyschighet som detta i och för sig), kväv hat med kärlek istället.
Min lördagskväll: Acoustic Evening With Gavin DeGraw
Gavin DeGraw är en artist som ligger mitt väldigt nära om hjärtat, vilket de allra flesta vet om mig. Hans musik har följt mig genom många perioder i livet; en nioåring som kanske inte riktigt förstod vad han sjöng om men som förälskade sig i rösten, en tolvåring som var nervös över att börja högstadiet, en trettonåring som gick igenom sina föräldrars skilsmässa, en allmänt förvirrad tonåring som inte riktigt visste vem hon var och en som nu i tjugoårs-åldern står vid brinken av vuxenlivet. Han har hängt med i mer än tio år, mer än halva mitt liv.
Jag har varit och sett honom live två gånger innan: första gången 2008 och andra gången 2012. Och nu blev det en tredje gång, och som jag skrev på instagram var den här konserten tamefan magisk. De andra konserterna har varit fantastiska, men den här gången när det var en akustisk konsert var det något speciellt. Alla kändes så närvarande och peppade: han och bandet på scenen, men också publiken. Under en av låtarna, "Run Every Time" närmare bestämt, så gick han ut i publiken och det var nästan så man kunde peta på honom (vi satt på rad nio i mitten av Lisebergshallen - glad för parkett-platser? jaaaa!). Här är en liten snutt jag la upp på instagram.
I bilen ner till Göteborg så kommenterade jag att det var första gången för min pappa och vän Sophia (som också är ett stort Gavin-fan) att se honom live, min pappa sade då någonting i stil med att det kommer nog vara första och sista gången (inte på ett negativt sätt, utan mer bara för att Gavin är inte någon han brukar lyssna på så mycket). Efter konserten dock sa han att han skulle kunna tänka sig att se honom live igen, vilket jag tycker visar på hur bra Gavin är live. Man behöver inte vara ett superfan av hans musik för att uppskatta att se honom live, han är liksom en sådan artist som är guld inspelad men som en diamant live.
Bilden längst upp i inlägget förresten lade jag upp på instagram och Gavins trummis och gitarrist gillade båda den, vilket jag tyckte var en väldigt rolig sak. Båda två är väldigt duktiga musiker de också förövrigt! Billy körde gitarrsolo under en låt och det var *shows two thumbs up*.
Nu blev det här ett superlångt inlägg, men det gör väl ingenting med tanke på att min uppdatering är rätt så ofrekvent. Jag har suttit hela förra veckan (förutom i lördags då) och pluggat, pluggat, pluggat. Med andra ord: skrivit, skrivit, skrivit. Det känns skönt att få skriva någonting som inte har med universitetet att göra för en gångs skull, någonting som ingen ska sitta och rätta.
2 november.
Vet ni vad jag borde sitta och göra just precis nu? Skriva på en hemtenta och en artikel. Gör jag det? Nej, jag sitter här och skriver på bloggen istället. Annat jag gjort för att undvika pluggande: ordnat om i mina bokhyllor och kollat på My Mad Fat Diary (har mest kollat på MMFD, det andra tog typ en halvtimme). Men vet ni vad? Jag känner att jag kommer hinna bli klar med dem ändå (lång parentes: den ena ska in på söndag och den andra nästa måndag, men vill bli klar innan helgen pga konsert som tar upp lördagen). No worries. Nu kan jag berätta om serien istället.
My Mad Fat Diary. Året är 1996. Lincolnshire. Rae har precis kommit hem efter att ha spenderat fyra månader på psyk-avdelningen på sjukhuset efter ett självmordsförsök. Hon tar upp bekantskapen med sin äldsta vän Chloe och börjar hänga med henne och hennes gäng. Vad de vet så har hon varit i Frankrike i fyra månader. Nu ska hon vara normal.
Alltså, den här serien blandar allvarliga saker med humor och gör det perfekt. Jag älskar doodlingarna som dyker upp ibland, när man liksom ser in i Raes tankar, för hennes tankar är så himla roliga. Jag älskar att de också tar upp ämnen som nog kan ses som tabu. Jag älskar karaktären Danny. Och Finn (♥). Och Tix. Och Chop. Etc etc etc. Igår kväll började jag kolla och nu är jag på säsong 2. Den är 3 säsonger och 16 avsnitt totalt (vad jag vet så kommer ingen mer säsong), så ni som liksom bara tänker "vad jobbigt det är att börja kolla på en serie som gått flera säsonger redan" - tänk om.
Over and out. Kolla på den!
25 oktober.
Min hjärna vill inte samarbeta med mig. Jag har en outline till min C-uppsats som ska in imorgon och jag har supermånga tankar som inte vill ner på papper, eller ja, ett word-dokument. Jag har några olika vägar jag kan gå med min uppsats och jag är fortfarande inte helt säker på vilken jag vill gå. Ena stunden tänker jag "den riktningen tar jag", för att sedan nästa stund tänka "nej, det här blir bättre". Snälla hjärna, samarbeta!
Jag har bara en vecka kvar med föreläsningar denna termin, sedan kommer det vara nästintill bara fokus på uppsatsen (med undantag för en litteratur-hemtenta och en voc/mct-salstenta i december). Det känns skönt, för då kan jag låta mig själv bara tänka på den och inget annat som ska göras till andra kurser. Och förhoppningsvis kommer det då bara skrivasskrivasskrivas utan problem (önsketänkande).
Hårförändring.
Igår satt jag hos min frisör i ungefär tre timmar och resultatet blev det som ni ser på bilderna ovan. Jag har varit så himla sugen på en förändring ett tag, men ville låta håret vila lite efter hårfiaskot för ett par månader sedan (färgade ju väldigt mycket där på bara några dagar pga hemsk blond ton). JAG ÄR SÅ HIMLA NÖJD kan jag inte skriva i något annat än versaler. Hon lade i en mörkblond/ljusbrun ton i hela håret, sedan lades det i slingor i både varma och kalla toner och olika tjocklekar i nedre delen av håret (ungefär ifrån ögonbrynen/ögonen). Jag ville ha så att det som var i botten blev ganska likt mitt egna, så utväxten inte blir lika synlig. Håret är som en blandning av varma och kalla toner nu, men när jag vill ha det mer kallt kan jag lägga i silverschampoo fick jag tips om av henne. Frisyren behöll jag, så topparna klipptes bara. Såhär såg det ut innan.
Här får ni två mobilbilder också som färgen kanske syns ännu bättre på.
Motivation.
Dessa två saker att längta till får mig att ta mig igenom pluggstressen i höst och vinter, i alla fall början på vintern (förövrigt, min muntliga presentation gick okej i onsdags och jag fick in ansökningar på inte mindre än elva kurser, bland annat plugg jag har):
Gavin DeGraw-konserten i Göteborg (tillsammans med min pappa och min vän Sophia) om tre helger, är inte långt kvar nu! Det blir min tredje gång jag ser honom live, men denna gång blir ju lite annorlunda då det är en akustisk konsert. Fytusan vad roligt det ska bli!
Dublin-resan med Medina! Cirka två månader kvar. Ska bli så himla, himla roligt att få upptäcka en ny plats och att få komma bort lite från vardagen!
12 oktober.
↑
↑
Såhär känner jag mig just nu.
Den här veckan är... ett litet helvete faktiskt. Har en massa plugg att göra (och vad gör jag när har tusen miljoner grejer att göra? skjuter upp det.... SÄMST egenskap) och.... För er som har koll på ansökningsperioder till universitetet är det denna vecka (på torsdag senast) som anmälningarna ska in till vårens kurser. Jag försöker hitta kurser att söka, vilket inte är det lättaste, MEN jag tror att jag faktiskt har hittat tillräckligt många nu (har liksom kurser som back up också ifall jag inte kommer in på dem jag helst vill gå). Så jag börjar väl sakta men säkert krypa ur helvetet.
Jag har förövrigt en väckarklocka denna vecka (och nästa vecka) som låter såhär: bank, bank, bank, klonk. Vi har byggarbetare som är här och byter vårt tak så vare sig jag vill eller inte vaknar jag innan åtta... I am not a morning person.
Gnällinlägget är härmed slut.
Ytligheter och annat från sistone.
Min uppdatering den här hösten har ju inte direkt börjat så bra, jag har hamnat i en svacka gällande bloggen känner jag. Studierna är i fokus just nu helt enkelt. Jag tänkte i alla fall visa lite "grejer" och tankar från sistone.
Sko-lycka x 2. De svarta kängorna är härifrån och de vita är Palladiums som jag fyndade för 150:- (!!!) när Nelly hade någon kampanj (hade spanat på dem tidigare så gissa om jag blev glad).
Jag har ändrat om lite på mitt rum. Såhär såg det ut sist ni fick se det. Har skruvat isär mitt skrivbord som jag knappt aldrig satt vid ändå. Byrån bredvid fåtöljen fick jag av mormor som gärna ville bli av med den. Jag har tänkt att måla den, har bara inte kommit på vilken nyans, så tills dess får den stå där orörd.
Var på en promenad häromveckan med Anton och jag insåg verkligen att hösten är här. På gott och ont. Är i alla fall fint med alla färggranna löv (de på bilden var väl dock ganska... trista)!
Jag har läst väldigt mycket böcker i år (är uppe i över åttio stycken just nu). Har två böcker (skulle kunna tipsa om hur många som helt, men ni kan ju spana in min goodreads-sida för fler tips) som jag vill rekommendera. Colleen Hoovers Ugly Love (den håller förovrigt på att bli film) och Karen Snows Christmas at Tiffany's (om ni tänker att den här borde läsas vid jul, tänk om - den utspelar sig under ett år, så den kan läsas när som helst). Läs!
För några veckor sedan byggde jag och min bror (mest min bror) ihop bokhyllor från IKEA till vardagsrummet (ser nu att bilden är supersuddig, men det är för mörkt för att ta en ny just nu). Förra helgen satte vi äntligen upp tavellister som jag fixade ihop lite tavlor på också.
Fikade med mina fina vänner från universitetet en dag efter en föreläsning. Vi satt i flera timmar och bara pratade, pratade, pratade. Vi ses ju inte så ofta då vi inte har föreläsningar så många dagar i veckan och då oftast bara halvdag, plus att jag inte bor i Karlstad. Espresso House choklad- och hasselnötscheesecake är förövrigt en av de godaste sakerna som finns.
På tal om godsaker, förra helgen bakade jag någonting som är HIMMELSKT gott. Utgick från detta recept, men skippade den karamelliserade mjölken och hade 100 g mörk choklad med mint i + 100 g Fazer "original" choklad i chokladtryffeln. Borde ni baka, ASAP!
Min bästis fick nycklarna till sin och hennes pojkväns lägenhet förra helgen och är numera sambo. Det här är ju i och för sig inte min nyhet, men jag tycker det är så roligt för henne! Är det nu jag inser att vi är vuxna och inte är 12 år längre? Förmodligen.
Och till sist, en låt som peppar just nu. Vad Barrio är, det har jag ingen aning om dock (trodde bara det var ett område någonstans). Simma lugnt, trogna läsare!
28 september.
När jag var tolv år ville jag blir frisör när jag blev stor. Något år senare ville jag inte bli det.
Under högstadiet visste jag inte vad jag ville blir när jag blev stor. Jag visste bara att jag ville bo i London en dag och resa mycket när jag blev stor.
När jag började gymnasiet ville jag bli flygvärdinna eller resejournalist. Några år senare ville jag inte bli flygvärdinna längre. Resejournalist finns kvar i bakhuvudet dock, även om jag inte vill bli det "på riktigt". Kanske en dag, vem vet.
Efter gymnasiet fick jag smaka på England-drömmen. Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli dock.
Jag kom tillbaka och jobbade tills jag råkade komma över en utbildning på Karlstad Universitet som man kunde anmäla sig till via sen anmälan. Jag sa upp mig "ifall att", hade jag inte kommit in skulle jag få stanna kvar, men om jag kom in så fick jag sluta även om det var mindre än en månads uppsägningstid. Jag kom in.
Jag började universitetet med siktet inställt på att bli gymnasielärare, ett yrke jag kände skulle passa mig perfekt. Jag älskar engelska. Och svenska har alltid varit ett ämne jag själv haft som favorit när jag gick i skolan.
Hela sommaren har jag gått och känt mer och mer att nej, lärare är inte det jag vill bli, men jag har inte yttrat orden högt för någon. För några veckor sedan satt jag och pratade med en av mina bästa vänner och jag yttrade orden högt. Och det var en sådan lättnad att få säga dem högt. Det blev på riktigt då och det var en tyngd som släppte från mina axlar. Då visste jag att det var rätt beslut.
Den här pressen som sätts på en att veta vem man vill bli, eller snarare vilket yrke man vill ha. Att veta i tidiga tjugoårsåldern vad man vill jobba med i fyrtio år framåt. Hur ska man veta det egentligen?
Jag går fortfarande kvar engelskan nu och jag planerar att ta en kandidatexamen i det, så efter i höst ska jag gå ett och ett halvt år i ett annan ämne för att ta det. Sedan är jag inte helt säker på vad som ligger framför mig efter det. Och det känner jag mig ändå bekväm med. Det är skrämmande att ha gått från att veta hur det "ska" se ut till att inte veta det, men sedan finns det också någonting befriande med det. Att inte veta.
Ibland känner jag mig så "gammal" och stressar över att jag inte har framtiden utstakad, men sedan försöker jag ta ett steg tillbaka och tänka på att jag är tjugoett år gammal, vilket inte alls är gammalt. Äventyret har precis börjat.
Jag har så mycket jag vill se och göra och utan en planerad rutt i livet så kan jag ta avstickare på vägen och göra dem sakerna. Vad jag vill jobba med, ja, det får vi se. Hej, framtiden!
20 september.
Jag ber om ursäkt för att det ekar tomt här inne. För tillfället är det mycket med studierna, så har inte haft tiden att sätta mig och skriva på några inlägg tyvärr. Har haft hemtentor varje vecka (sista till lingvistiken ska in på fredag som tur är), spånar på C-uppsatsen (proposal till den ska in imorgon) och har en artikel på tusen ord som ska in på onsdag morgon. Vi hörs nästa helg när några deadlines är avklarade!
Mitt födelsedagsfirande.
I fredags fyllde jag 21 år och såhär såg jag ut då. Jag träffade Medina och vi satt och pratade och skrattade i flera timmar, timmar då vi egentligen skulle ha bakat. Vi hann bara med att göra tårtbottnen innan hon skulle gå. Det gjorde ingenting dock, jag fixade klart allting efteråt. Hade en himla fin dag!
Här är resultatet av fredagens bakning - Chocolate Devil's Cake (chokladbotten - chokladmousse - chokladbotten - chokladmousse - chokladbotten - chokladsmörkräm. En riktigt chokladbomb alltså. Supergod om jag får säga det själv, vilket jag får såklart! På nedersta bilden skymtar ni den senaste tillökningen i min muminmuggs-samling.
Jag hade en sådan där dag där jag hade svårt för att hålla en normal min på bilderna...
... fast jag tog några normala fotografier också.
Och så lekte jag lite framför kameran med blixten på. Dagen till ära hade jag på mig en klänning (den går nästan ner till knäna) från Topshop som jag köpte på min senaste Englands-resa. Den matchade bordsdukningen färgmässigt som ni kanske märker (vilket inte var planerat bör nämnas).
Jag hade ett himla bra födelsedagsfirande tillsammans med familjen! Jag älskar födelsedagar, men samtidigt tycker jag att man gör dem till en större grej än vad de faktiskt är. Att ha kommit över den där tröskeln från tjugo till tjugoett känns faktiskt ganska bra dock.
Twentyone.
En vanlig fredag för de flesta förmodligen, men för min egen del så är det min tjugoförsta födelsedag! Känner mig inte mycket äldre än vad jag gjorde igår, men vad gör väl det.
29 augusti.
Jo, då var det såhär att jag gått och blivit någon form av brunett.
Historian började i torsdags när jag fick ett infall och ville göra håret ljusare (tyckte inte att det jag gjorde förra veckan var tillräckligt, ville ha bort mer av det röda). Sagt och gjort, efter att ha kommit hem från universitetet gick jag och köpte färg. Sedan färgade (blonderade) jag. Det blev alldeles för blont och gult, men det röda var borta i alla fall! Lade i en till, som var lite mörkare. Blev ännu gulare, alldeles för gult för min smak (kändes för fejkblont). Hatade det och tänkte att jag vägrar åka till universitetet med mitt hår i det skicket! Här är förövrigt den enda bilden på mig med den blonda färgen jag hade i cirka ett dygn (om man bortser från min konstiga min, ser det bättre ut på bild än i verkligheten - det gula syns inte lika mycket på bilden).
Hörde med min frisör vad jag kunde lägga i för färger, utan att få grönt (ni vet gult hår och färger som har en blå ton blir ju grönt). Traskade till Coop för att köpa färg, där jag fick moraliskt stöd av Medina (tack!), och kom hem med en ljus guldbrun färg. Och ja, nu är det ljusbrunt med en väldigt guldig ton. Lite ovant, men jag gillar det faktiskt. Passar sig till hösten också! Tänka sig att det hela började med att jag ville ha ljusare och så blev det mörkare istället.
Ni ska få bättre bild än en webcam-bild på hårfärgen, men det får ni någon annan dag när jag orkar fixa det. Ligger halvsjuk här i soffan med en förkylning som jag hoppas försvinner helst nu.
25 augusti.
Studierna har dragit igång igen och jag har aldrig varit såhär trött (okej, det var en lögn - det har jag säkert varit). Två dagar med introduktioner och jag bara gäspar hela tiden - hur ska resten av terminen gå... Boken ni ser på bilden har förövrigt varit a-pain-in-the-ass (finns ingenstans att köpa - den på bilden, som är en gammal upplaga, är från universitetsbiblioteket och vi är tre som får dela - och den är ett måste till lingvistikkursen vi har nu i början) för mig. Livet som student, mycket klagande hit och dit. Imorgon har jag ledigt i alla fall och sovmorgon är det enda som står på schemat då.
Förresten, läste denna artikel förut och jag fick världens "trip down memory lane". De är barndom för mig. Om ni inte lyssnade på dem så missade ni något.
Boy, you look just fine.
Pics: Google och Tumblr
Lite ♥eye-candy♥ för att dämpa söndagsångesten - enjoy!
21 augusti.
Idag har jag spenderat hela dagen hos min mormor och morfar (minus min morfar, som är i sommarstugan dock). De har målat och tapetserat om i några rum i veckan så saker skulle ställas tillbaka, så det har jag och min bror hjälpt till med. Och så hade vi fikapaus ute på balkongen där jag bläddrade i nya IKEA-katalogen.
Här är en av hyllorna där jag ställde in saker i. Jag älskar bambisarna i mitten längst upp.
Hej, hej! Här är jag - "nyklippt" (i onsdags) och "nyfärgad" (igår). Är lite blondare i verkligheten än på fotona dock, inte längre kopparton på det hela (det var det i och för sig inte innan färgningen heller, då det blekts bort under sommaren).
Mat ute på balkongen i kvällssolen. Efter en dag med massa fix och trix, så satt det väldigt bra med en pizza i magen måste jag säga.
19 augusti.
Känslan av nyklippt hår alltså, lovelovelove it. Idag var det dags att klippa till frisyren igen efter sommaren (jag klipper eller färgar inte på sommaren, utan låter det vara då). Köpte med färg också som jag ska lägga i någon dag, tänkte ta lite blondare (typ karamell) faktiskt - lägger kopparblonda färgen åt sidan denna gång. Ni får se bild när jag gjort det, om det inte blir hemskt.
17 augusti.
Jag har haft en så himla bra helg med fina vänner, många skratt och sommarväder. I fredags fick jag äntligen träffa Medina igen efter att hon vart i Bosnien i tusen år (5 veckor), i lördags hade jag och några vänner en härlig dag ute vid Antons husvagn med grillning och spel och igår träffade jag Medina igen (och inga söndags-feelings kändes av).
Nu är jag inne på min sista vecka av ledighet innan mitt andra år på universitetet drar igång. Solen visar sig framme och det känns som sommar, kunde inte juli varit såhär också? Jag får njuta tills jag kommer vara upptagen av att sitta på föreläsningar.
13 augusti.
Idag blev det en ganska så spontan tripp till soliga Nora med...
...dessa två (Anton till vänster och Stefan till höger)!
Vi åkte dit för att äta Nora-glass, men dagens smaker var trista så vi gick och tog en fika istället.
Efter fikan så gick vi bort till vattnet och satte oss på en brygga, pratade om allt mellan himmel och jord och skrattade. Och så tog jag groupies (fulaste ordet förövrigt) på oss.
En groupie till (ja, jag kör på samma min på alla bilder, haha) innan vi hoppade in i bilen och åkte hem igen. Hejdå, lilla Nora för denna gång!
