Love, Rosie.
För några kvällar sedan såg jag denna film, Love, Rosie, baserad på en bok som heter Where Rainbows End (i USA hette den dock Love, Rosie eller Rosie Dunne, därav varför filmen heter så) av Cecelia Ahern. Har inte läst boken bör väl nämnas, men har läst om boken. Filmen utspelar sig under 12 år (boken utspelar sig under 45 år) och handlar om Rosie och hennes bästa vän Alex.
Det här är Rosie, spelad av Lily Collins. Hon spelar rollen mycket trovärdigt tycker jag, känns verkligen som att hon är Rosie och inte bara spelar henne.
Det här är hennes bästa vän Alex, spelad av Sam Claflin (*insert heart-emoji here*), ni vet han som spelar Finnick Odair i The Hunger Games. I alla fall, kemin mellan dem är spot on!
De har varit bästa vänner sedan de var fem år. Och de älskar egentligen varanda mer än bara som vänner, fast det erkänner ju ingen av dem. "One awkward turn at 18, one missed opportunity... and life sends them hurling in different directions". Alex flyttar till Boston för att studera, dit Rosie egentligen också skulle med, men på grund av en sak (som jag inte kommer berätta vad) så blir hon kvar i England (boken utspelar sig i Dublin, men typ ingen av karaktärerna pratar som irländare, så tror filmen utspelar sig i England).
Så följer vi dem i 12 år. För det mesta är de ifrån varandra, men de håller kontakten. Och alla vet att de borde vara tillsammans, men timing och livet håller dem ifrån varandra.
Slutet är väl ganska förutsägbart, men jag tänker inte berätta vad som händer såklart.
Vad tyckte jag om filmen då? Jag har faktiskt jättesvårt att komma fram till vad jag egentligen tyckte om den, hade nog lite för höga förväntningar på den innan tror jag.
Jag gillar verkligen Lily Collins och Sam Claflin, de hade verkligen en bra kemi mellan sig. Stör mig inte på att att de valde att inte låta filmen utspela sig under 45 år som i boken, tror det skulle varit alldeles för lång tid att få med i en film. Däremot känns det som att alla andra karaktärer har fått för lite plats i filmen, de kunde fått lite mer plats för att göra filmen komplett. Hade nog också velat sett lite mer av när Rose och Alex var små för att få en bättre bild av deras vänskap. Filmen börjar från att de är 18 år (med en-två tillbakablickar till när de var små) och så glider de ifrån varandra ganska snabbt in i filmen, så man känner inte av deras starka vänskap så som man kanske velat.
Sammanfattningsvis, några detaljer i filmen gör att det inte blir någon wow-upplevelse, men det är ändå en väldigt bra rom-com. Har man läst boken tror jag filmen är en besvikelse, då det är många saker som skiljer sig mellan dem, men om inte inte läst den tror jag ni gillar den. Äsch, ju mer jag tänker på filmen så gillar jag den, se den bara!
Kommentarer
Trackback
