När jag var tolv år ville jag blir frisör när jag blev stor. Något år senare ville jag inte bli det.

 

Under högstadiet visste jag inte vad jag ville blir när jag blev stor. Jag visste bara att jag ville bo i London en dag och resa mycket när jag blev stor.

 

När jag började gymnasiet ville jag bli flygvärdinna eller resejournalist. Några år senare ville jag inte bli flygvärdinna längre. Resejournalist finns kvar i bakhuvudet dock, även om jag inte vill bli det "på riktigt". Kanske en dag, vem vet.

 

Efter gymnasiet fick jag smaka på England-drömmen. Jag visste fortfarande inte vad jag ville bli dock.

 

Jag kom tillbaka och jobbade tills jag råkade komma över en utbildning på Karlstad Universitet som man kunde anmäla sig till via sen anmälan. Jag sa upp mig "ifall att", hade jag inte kommit in skulle jag få stanna kvar, men om jag kom in så fick jag sluta även om det var mindre än en månads uppsägningstid. Jag kom in.

 

Jag började universitetet med siktet inställt på att bli gymnasielärare, ett yrke jag kände skulle passa mig perfekt. Jag älskar engelska. Och svenska har alltid varit ett ämne jag själv haft som favorit när jag gick i skolan.

 

Hela sommaren har jag gått och känt mer och mer att nej, lärare är inte det jag vill bli, men jag har inte yttrat orden högt för någon. För några veckor sedan satt jag och pratade med en av mina bästa vänner och jag yttrade orden högt. Och det var en sådan lättnad att få säga dem högt. Det blev på riktigt då och det var en tyngd som släppte från mina axlar. Då visste jag att det var rätt beslut.

 

Den här pressen som sätts på en att veta vem man vill bli, eller snarare vilket yrke man vill ha. Att veta i tidiga tjugoårsåldern vad man vill jobba med i fyrtio år framåt. Hur ska man veta det egentligen?

 

Jag går fortfarande kvar engelskan nu och jag planerar att ta en kandidatexamen i det, så efter i höst ska jag gå ett och ett halvt år i ett annan ämne för att ta det. Sedan är jag inte helt säker på vad som ligger framför mig efter det. Och det känner jag mig ändå bekväm med. Det är skrämmande att ha gått från att veta hur det "ska" se ut till att inte veta det, men sedan finns det också någonting befriande med det. Att inte veta.

 

Ibland känner jag mig så "gammal" och stressar över att jag inte har framtiden utstakad, men sedan försöker jag ta ett steg tillbaka och tänka på att jag är tjugoett år gammal, vilket inte alls är gammalt. Äventyret har precis börjat.

 

Jag har så mycket jag vill se och göra och utan en planerad rutt i livet så kan jag ta avstickare på vägen och göra dem sakerna. Vad jag vill jobba med, ja, det får vi se. Hej, framtiden!